ADHD förkortar sannolikt förväntad livslängd av Dr. Russell Barkley

This post is also available in: enEnglish

För nästan 15 år började man finna indikationer på att ADHD kan ha negativ inverkan på förväntad livslängd. Denna idé grundade sig på resultat från en longitudinell studie påbörjad av Terman vid Stanford University, där man följde begåvade barn genom hela livet. Fynden från Friedman och medarbetare (2002) indikerade att de barn inom denna population som hade låg samvetsgrannhet (25:e percentilen eller lägre) hade 7–8 år kortare livslängd än övriga individer i urvalsgruppen. Samvetsgrannhet syftar på hur mycket man utgår från sitt samvete för att fatta beslut om sina egna handlingar och deras konsekvenser för en själv och andra, samt hur dessa i förlängningen bidrar till individens välmående på längre sikt. Man kan säga att det alltså syftar på hur väl man tillämpar självreglering då man gör olika val i tillvaron. Låg samvetsgrannhet bidrar till lägre förväntad livslängd eftersom det gör folk benägnare att ägna sig åt ohälsosamma och livsförkortande aktiviteter, exempelvis rökning, alkohol- och drogkonsumtion, risktagande, dålig kosthållning och allmänt ohälsosamt leverne. Man har flera gånger kunnat påvisa att personer med låg samvetsgrannhet generellt sett dör tidigare än genomsnittet, oavsett vilken direkt orsak det gäller (Boff & Roberts, 2004). Draget relaterar negativt till självreglering i allmänhet och hämningslöshet i synnerhet; alltså är det förstås även negativt relaterat till ADHD som ju omfattar hämningslöshet som en av sina huvudsakliga symptomdimensioner. Därmed kan man anta att om den lägsta kvartilen för den här egenskapen hade klart förkortad livslängd även bland begåvade barn, skulle personer med ADHD förväntas ha ännu kortare livslängd då de i fråga om det här draget ingår i de lägsta 5–7 procenten av befolkningen.

Förutom låg samvetsgrannhet finns det ett antal andra skäl att tro att ADHD skulle vara kopplat till förkortad livslängd (från och med tidiga vuxna år). Till att börja med är ADHD knutet till ökade motgångar inom så gott som varje livsområde som studerats (Barkley et al., 2008), och vissa av dessa är också knutna till förkortad livslängd. ADHD är bland annat kopplat till högre risk för oavsiktliga och självförvållade skador i barndomen och vuxen ålder (Nigg, 2013), fordonsrelaterade olyckor (Barkley, 2015c; Barkley & Cox, 2007) och självmordstankar, självmordsförsök och faktiska självmord. Tonåringar och vuxna med ADHD-C är mycket oftare inblandade i interpersonella konflikter, inte minst antisociala aktiviteter som inbegriper våldsamma brott, reaktiv aggression och partnervåld även när trotssyndrom inte förekommer eller är statistiskt kontrollerat (Buitelaar, Posthumus, & Buitelaar, 2015; Mohr-Jensen & Steinhausen, 2016; Saylor & Amann, 2016). Alla dessa variabler bidrar till ökad risk för högre sjuklighet och sannolikt tidigare död till följd av våld.

ADHD är dessutom förknippat med en rad andra medicinska tillstånd, bland annat ökad frekvens av epileptiska anfall, fetma, ätstörningar, traumatiska hjärnskador, tandskador, karies, tobaks-, alkohol- och marijuanakonsumtion, stillasittande vanor och brist på motion, sömnproblem, migrän, risk för framtida kranskärlssjukdomar samt bristande friskvård, näringsintag och tandhygien (Barkley et al., 2008; Barkley, 2015b; Nigg, 2013). Vi vet att det finns samband mellan många av dessa tillstånd och förkortad livslängd, till den grad att de används i algoritmer som förutspår livslängd inom både folkhälsoforskning och försäkringsbranschen.

Under de senaste tio åren har ett antal studier specifikt undersökt frågan om högre dödlighet vid ADHD utifrån stora epidemiologiska urval eller till och med hela befolkningar. Dessa studier har visat att under barndomen är dödlighetsrisken nästan dubbelt så hög vid ADHD som den är bland den jämförbara befolkningen i stort, och i vuxen ålder är risken nästan fyrdubblad (Dalsgaard, Ostergaard, Leckman, Mortensen, & Pedersen, 2015; Jokela, Ferrie, & Kivimaki, 2009; London & Landes, 2016; Virtanen et al., 2018). Denna ökade dödlighet fram till medelåldern verkar till stor del bero på ökad tendens att råka ut för olyckor, men också ökad självmordsrisk (Barbaresi et al., 2013; Dalsgaard et al., 2015; Virtanen et al., 2018).

Dessa studier berör dock inte den kumulativa risken i att kroniskt ägna sig åt hälsovådliga aktiviteter som kan förkorta livslängden även efter medelåldern. Därför bestämde jag och fil. dr Mariellen Fischer oss för att använda vår longitudinella Milwaukee-studie för att undersöka huruvida ADHD-gruppen respektive kontrollgruppen hade lägre förväntad livslängd vid uppföljning i ung vuxen ålder (medelålder 27). Detta gjordes genom att föra in 14 variabler kopplade till funktionshinder, hälsa och livsstil i en nyskapad livslängdkalkylator tillhandahållen av University of Connecticut Goldenson Center for Actuarial Research. Vi redovisade våra initiala pilotresultat vid APSARD-mötet i januari 2018, och de indikerade mycket riktigt att det fanns en rejäl inverkan på förväntad livslängd. Vi har sedan dess fortsatt med en utförligare analys av våra data, vars resultat snart kommer att publiceras i APSARDs egen tidskrift The Journal of Attention Disorders (Barkley & Fischer, ej ännu tryckt). 

I vår studie fann vi att ADHD-C i barndomen resulterade i 9,6 år kortare förväntad hälsosam livslängd under kvarvarande år, 1,2 år längre förväntad ohälsosam livslängd under kvarvarande år och sammanlagt 8,4 år kortare total förväntad livslängd jämfört med barn i kontrollgruppen fram till unga vuxna år. När ADHD-diagnosen fortfarande gällde även vid vuxenuppföljningen blev inverkan på förväntad livslängd ännu påtagligare, med 12,7 år kortare förväntad hälsosam livslängd och 11,1 år kortare total förväntad livslängd än hos kontrollgruppen. Individer som behållit sin diagnos i vuxen ålder hade 5,3 år kortare förväntad hälsosam livslängd och 4,6 år kortare total förväntad livslängd än personer som haft ADHD-C i barndomen men inte längre uppfyllde kriterierna vid vuxenuppföljningen. Båda ADHD-grupperna (endast barndomsdiagnos respektive vuxen- och barndomsdiagnos) hade betydligt lägre förväntad livslängd i vuxen ålder än kontrollpersonerna hade. Detta är den första studien som räknat ut förväntad kvarvarande livslängd i vuxen ålder för barn med ADHD-C och dessutom jämfört bestående och icke-bestående fall av ADHD med avseende på förväntad livslängd.

För att betona vidden av problemet ska sägas att varken rökning, fetma, alkoholkonsumtion, höga kolesterolvärden eller högt blodtryck minskar förväntad livslängd lika mycket – inte ens om man lägger ihop samtliga! Varför? Jo, för att ADHD ökar benägenheten att ägna sig åt just den sortens skadliga vanor och beteenden; vi märkte till exempel att ADHD sänkte förväntad livslängd genom anknytning till 8 av de 14 variabler vi inkluderade i livslängdkalkyleringarna. Där ingick demografiska faktorer till följd av sänkt utbildningsgrad, utebliven gymnasieexamen, lägre årsinkomst bland ADHD-C-grupperna men också livsstilsfaktorer som ökad alkoholkonsumtion, sämre övergripande hälsa, dålig sömn, ökad risk för rökning inklusive tung rökning (över 20 cigaretter per dag) och eventuellt även fler fordonsrelaterade olyckor med avstängning eller indragning av körkortet som följd. Förutom den typen av förstahandsfaktorer som får direkta negativa konsekvenser för förväntad livslängd kunde vi även visa att bakgrundsegenskapen hämningslöshet låg bakom över 30% av variansen i förväntad livslängd inom urvalsgrupperna vi undersökte, vilket var i linje med ovan nämnda resultat rörande hur låg samvetsgrannhet kan bidra till förkortad livslängd.

Sen vår artikel accepterats för publicering i Journal of Attention Disorders har en ny och beaktansvärd studie hunnit dyka upp i Nature Genetics (november 2018) från ett konsortium av forskare ledda av Demontis et al., där man utfört meta-analys på DNA från 35 191 kontrollpersoner och 20 183 individer med ADHD-diagnos. Det är den första genomtäckande meta-analysen av ADHD-riskbärande genlokus som funnit minst 12 kromosomala platser eller lokus med tydlig koppling till ADHD. Det viktigaste fyndet för den här diskussionen var dock förekomsten av betydande delade genetiska förhållanden mellan ADHD och nästan alla direkta riskfaktorer som användes i vår kalkylering av förväntad livslängd, bland annat utbildningsgrad, fetma, diabetes, rökning och sömn. Detta gällde även faktorer vi inte använde, bland annat HDL-kolesterolnivåer, tidigt föräldraskap, risk för ledgångsreumatism och för tidigt klimakterium. Man fann också ett genetiskt samband mellan ADHD och lägre begåvning, vilket även i vår studie var starkt förknippat med variationer i förväntad livslängd. Det mest väsentliga i det här sammanhanget var det påtagliga och negativa delade genetiska förhållande som rådde mellan ADHD och tidigare föräldradöd hos både mödrar och fäder. Detta ger ytterligare belägg för våra slutsatser, nämligen att ADHD och dess samband med bristande hämningar och låg samvetsgrannhet utgör viktiga genetiska bakgrunds- eller andrahandsfaktorer som knyter an till de direkta förstahandsfaktorer som förkortar livslängden hos personer med ADHD.

Dessa fynd, i kombination med forskningen som nämnts ovan om ökad dödlighet fram till medelåldern, gör att man rimligen kan hävda att ADHD är ett folkhälsoproblem och inte bara en psykisk funktionsnedsättning. Resultaten bör även driva på starkare försök att minska de förstahandsfaktorer som skapar förutsättningar för förkortad livslängd, bland annat fetma, rökning, överdriven alkoholkonsumtion, dålig kosthållning, dålig sömn och bristfällig motion bland barn och vuxna med ADHD. Förväntad livslängd är trots allt nåt föränderligt – tar man bort de dåliga vanorna kan man också förbättra livskvaliteten och förlänga livet. Våra resultat indikerar dock även att om man inte jobbar med ADHD-symptomen i allmänhet och hämningslösheten i synnerhet, lär man bara ha begränsad framgång i försöken att åtgärda eventuella förstahandsfaktorer. Man måste sannolikt ta hjälp av medicinering och evidensbaserade psykosociala behandlingsmetoder för att ta itu med de bakgrundsegenskaper som gör individen benägen att ägna sig åt de aktiviteter som utgör förstahandsfaktorer. Våra fynd talar även för att man bör göra primärvårdsläkare medvetnare om det samband som finns mellan ADHD, hämningslöshet och förkortad livslängd. Å ena sidan är det ju de som mest sannolikt lär försöka åtgärda individens dåliga hälsovanor, men å andra sidan screenar de samtidigt inte för den betydande roll som ADHD kan spela om och när eventuella åtgärder misslyckas.

Referenser

Barbaresi, W. J., Colligan, R. C., Weaver, A. L., Voigt, R. G., Killian, J. M., Katusic, S. K. (2013). Mortality, ADHD, and psychosocial adversity in adults with childhood ADHD: A prospective study. Pediatrics, 131, 637-644.

Barkley, R. A. (2015c). Health problems and related impairments in children and adults with ADHD.   In R. A. Barkley (ed.) Attention deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (4th Ed)(pp. 267-313).  New York, NY: Guilford Press.

Barkley, R. A. & Cox, D. J. (2007).  A review of driving risks and impairments associated with Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder and the effects of stimulant medication on driving performance.  Journal of Safety Research, 38, 113-128.

Barkley, R. A. & Fischer, M.  (in press).  Hyperactive child syndrome and estimatd life expectancy at young adult follow-up: The role of ADHD persistence and other potential predictors.  Journal of Attention Disorders.  DOI: 10.1177/1087054718816164

Barkley, R. A., Murphy, K. R., & Fischer, M. (2008).  ADHD in adults: What the science says.  New York: Guilford Press.

Bogg, T. & Roberts, B. W. (2004).  Conscientiousness and health-related behavior: A meta-analysis of the leading behavioral contributors to mortality.  Psychological Bulletin, 130, 887-919.

Buitelaar, J. N. J., Posthumus, J. A., & Buitelaar, J. K. (2015).  ADHD in childhood and/or adulthood as a risk factor for domestic violence or intimate partner violence: a systematic review.  Journal of Attention Disorders.  ePub ahead of print, doi: 10.1177/1087054715587099.

Dalsgaard, S., Ostergaard, S. D., Leckman, J. F., Mortensen, P. B., & Pedersen, M. G. (2015).  Mortality in children, adolescents and adults with attention deficit hyperactivity disorder: a nationwide cohort study.  Lancet, 385, 2190-2196.

Demontis, D.  et al. (2018).  Discovery of the first genome wide association significant risk loci for attention-deficit/hyperactivity disorder.  Nature Genetics.  Epub ahead of print. doi.org/10.1038/s41588-018-0269-7

Friedman, H. S., Tucker, J. S., Schwartz, J. E., Tomlinson-Keasey, C., Martin, L. R., Wingard, D. L., & Criqui, M. H. (1995). Psychosocial and behavioral predictors of longevity: The aging and death of the “Termites.” American Psychologist, 50, 69–78.

Jokela, M., Ferrie, J. E., & Kivimaki, M. (2008).  Childhood problem behaviors and death by midlife: The British National Child Development Study.  Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 48, 19-24.

London, A. S., & Landes, S. D.  (2016). Attention deficit hyperactivity disorder and adult mortality.  Preventive Medicine, 90, 8-10.

Mohr-Jensen, C., & Steinhausen, H. C. (2016). A meta-analysis and systematic review of the risks associated with childhood attention-deficit hyperactivity disorder on long-term outcome of arrests, convictions, and incarcerations.  Clinical Psychology Review, 48, 32-42.

Nigg, J. T. (2013). Attention-deficit/hyperactivity disorder and adverse health outcomes.  Clinical Psychology Review, 33, 215-228.

Saylor, K. E. & Amann, B. H. (2016). Impulsive aggression as a comorbidity of attention-deficit/hyperactivity disorder in children and adolescents.  Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 26, 19-25.

Virtanen, M., Lallukka, T., Alexanderson, K., Ervasti, J., Josefsson, P., Kivimaki, M., & Mittendorfer-Rutz, E. (2018).  Work disability and mortality in early onset neuropsychiatric and behavioral disorders in Sweden.  European Journal of Public Health, 28, Supplement 4, p. 32. 

Share...Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *