Barn som mobbas

Bild: Veronica Louro/Shutterstock.com

Människor jävlas inte sällan med varandra. Från dagis till arbetsplatser och äldreboenden finns folk som slåss, tafsas, förolämpar, förnedrar, knuffar och utestänger andra, eller sprider rykten som undergräver andras anseende. En särskild form av jävelskap är mobbning. En vanlig definition säger att mobbning äger rum ”när en eller flera personer, vid upprepade tillfällen och under viss tid, säger eller gör kränkande och obehagliga saker mot någon som har svårt att försvara sig” (Olweus, 1999). Det finns tre delar i denna definition som särskiljer mobbning från andra konflikter: att det är upprepat, att det är obehagligt/kränkande och att där råder en maktobalans. I det här korta blogginlägget ska jag försöka redogöra lite grann för forskningen om mobbning med fokus på barn i skolåldern med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) såsom ADHD och autism. För vad beror egentligen mobbning på? Och (hur) kan man få slut på mobbandet?

Sedan länge har det konstaterats att det verkar finnas (åtminstone) två olika ”kategorier” av barn som utsätter andra för mobbning, på så sätt att deras drivkrafter är delvis olika.

En första ”kategori” är barn som inte bara utsätter andra, utan som också själva är utsatta för mobbning av ytterligare andra, så kallade ”mobbare/offer” (”bully/victims”). Jämfört med jämnåriga är detta barn som i forskning framställts som socialt ”klumpiga” och impulsiva och som ofta hamnar i en rad olika konfliktsituationer inte bara med jämnåriga utan också med föräldrar och lärare. Ofta finns där mycket stress och svårreglerad ilska och frustration över sociala och andra nederlag.

Forskningen – som dock är förvånansvärt begränsad – har visat att ADHD är en riskfaktor för denna typ av beteende (t ex Unnever & Cornell, 2003). När det gäller autism verkar det vara framförallt så att de riskerar att mer renodlat utsättas för andras mobbning, men en del hamnar också i rollen som mobbare eller ”mobbare/offer”, kanske särskilt när de också uppvisar samtidig ADHD-problematik (Montes & Halterman, 2007).

Vi som arbetar med familjer och barn med NPF vet hur förödande mobbning är för många, och hur påfrestande det är för familjerna oavsett ”vilken sida” av själva mobbningen barnet befinner sig. Min erfarenhet är att mycket kan göras för att reducera utmanande beteenden och involvering i denna typ av oöverlagda mobbning genom ”vanliga” autism- och ADHD-anpassningar i skolan. Exempel på sådana anpassningar är god samverkan med hemmet; att kravnivån är lagom; att tid och plats för återhämtning finns; att de som behöver får fokuserat stöd för grundläggande färdigheter såsom läsning och räkning och att förberedelser och scheman används för att göra skolarbetet, övergångar, rastaktiviteter och schemabrytande aktiviteter mer lätthanterliga och mindre stressande.

”Vi som arbetar med familjer och barn med NPF vet hur förödande mobbning är för många, och hur påfrestande det är för familjerna oavsett ”vilken sida” av själva mobbningen barnet befinner sig”

En annan ”kategori” av personer som utsätter andra för mobbning är inte själva utsatta. När man i forskning närmat sig denna grupp tydliggörs en del av de machiavelliska stråk som finns i människan, också hos barn. När forskare i empiriska undersökningar frågat dessa barn som ofta utsätter andra så utmärker de sig i relation till andra i hur hög utsträckning de värderar åtnjutandet av ”respekt” och status. En aktuell teori (Salmivalli, 2010) säger således att vissa barn utsätter andra för mobbning inte i första hand för att man vill dem illa eller för att det ”bara blir så”, utan för att det är ett strategiskt sätt att tillskansa sig status och makt. Det finns stöd i forskning för att detta tyvärr också fungerar alldeles utmärkt i många sammanhang.

En aspekt av mobbandet som blir begriplig om man tar hänsyn till individuella drivkrafter efter status är att den i regel sker inför en ”publik”, dvs inför andra barn. Detta med att mobbning sker i grupp är en välkänd risk på så sätt att ansvaret för mobbandet ofta blir otydlig i praktiken – ”det var inte bara jag…”.  Å andra sidan så är grupperspektivet helt centralt om man ska kunna förstå drivkraften bakom mobbning – det måste ju till en hel social miljö som i någon utsträckning belönar mobbaren med den status som denne eftertraktar. Det betyder i sin tur att grupprocesser potentiellt blir centrala också för att minska mobbningen och dess effekter. 

Det finska antimobbningsprogrammet KiVa (http://www.kivaprogram.net/sweden) syftar till att alla barn ska bli mer medvetna om mobbandets ”socialpsykologi” och att alla i klassen har en ”roll” i varje situation där mobbning äger rum. Utgångspunkten är att barn i regel inte vill att det ska förekomma mobbning. Genom bland annat olika spel och dramaövningar övar och prövar man hur det känns att befinna sig i olika roller och hur olika beteenden kan påverka sannolikheten för att trakasserier och mobbning ska fortsätta eller upphöra. För vad händer i dynamiken om ingen skrattar när mobbaren säger något elakt till någon? Försvinner incitamentet till mobbning? Och hur känns det för den som utsätts om någon i klassen protesterar mot mobbaren (om än så försiktigt)? Det vetenskapliga stödet för att KiVa-programmet effektivt minskar mobbning är i dag förhållandevis stort.

Barn med NPF, och kanske särskilt de med autismspektrumtillstånd, blir ibland svårt utsatta för mobbning i skolan. Ibland kan man känna starkt för att snabbt ta dem ur ”vanliga” skolan till särskilda grupper där de skyddas från mer ”socialt kompetenta” mobbare som utnyttjar och driver med dem. Tyvärr känner jag inte till någon systematisk svensk forskning på detta område, men forskning från England har visat att situationen i verkligheten sannolikt är högst komplex. Det visade sig i en studie (Rowley et al., 2012) att barn med autism som hade relativt milda autismsymptom (kanske bara det vi ibland kallar ”autistiska drag”) var särskilt utsatta för mobbning i vanliga klasser, men att de i specialklasser/enheter för barn med funktionsnedsättning klarade sig mycket bättre. När det däremot gällde barn med autism och allvarligare symptomtyngd så var de lika utsatta i specialklasser som i vanliga klasser. En tolkning är att det framförallt är barn med milda autismsymptom som i vanliga klasser uppfattas som tillräckligt ”normala” för att kunna tjäna som ”brickor” i andra barns maktspel. Min erfarenhet är att så ofta är fallet. En annan känslig fråga som uppkommer – och som inte behandlats i tidigare forskning – är vilka det är som mobbar barnen med autism och allvarligare symptomtyngd i specialklasserna. Är det möjligen (vissa) andra barn med autism som är relativt högfungerande socialt sett?

Mycket av det som skrivits i denna text kan tyckas utmanande för vår syn på barn som ”oskyldiga”. Men jag tror att vi behöver bli mindre känsliga för sådana hänsyn – och istället generellt sträva efter att bli mindre moraliserande och mer effektiva i hur vi studerar och försöker förstå mobbandets dynamik. Barn är, liksom alla människor, komplexa – där finns både ljus och mörker. Vi påverkas också av vilka sammanhang vi befinner oss i. Jag hoppas ha visat att kombinationen av kunskap om neuropsykiatrisk sårbarhet OCH förståelse för grupprocesser i skolmiljö är nödvändig för att förbättra situationen för barn och ungdomar med (och utan) NPF. Och att mycket forskning återstår för att bättre förstå dessa komplexa sampel.  

Referenser:

Olweus, D. (1999). Mobbning bland barn och ungdomar. Rädda barnen.

Rowley, E., Chandler, S., Baird, G., Simonoff, E., Pickles, A., Loucas, T., & Charman, T. (2012). The experience of friendship, victimization and bullying in children with an autism spectrum disorder: Associations with child characteristics and school placement. Research in Autism Spectrum Disorders6(3), 1126-1134.

Salmivalli, C. (2010). Bullying and the peer group: A review. Aggression and violent behavior15(2), 112-120.

Montes, G., & Halterman, J. S. (2007). Bullying among children with autism and the influence of comorbidity with ADHD: A population-based study. Ambulatory Pediatrics7(3), 253-257.

Unnever, J. D., & Cornell, D. G. (2003). Bullying, self-control, and ADHD. Journal of interpersonal violence18(2), 129-147.

av Jakob Åsberg Johnels

Jakob Åsberg Johnels
Bild: Josefin Bergenholtz


Share...Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *