ADHD hos flickor-en historisk tillbakablick med fokus på 1990-talet

young school girls in unifrom holding coloured balloons

Bild: AlohaHawaii/Shutterstock.com

År 1994 hölls i USA den första konferensen om könsskillnader vid ADHD (E. Arnold 1996). Vid denna konferens ville man både undersöka och diskutera könsskillnader vid ADHD och hur ADHD manifesterade sig hos flickor och kvinnor i ett livsperspektiv. Man önskade att ADHD hos flickor inte enbart skulle jämföras med ADHD hos pojkar utan att man också skulle uppmärksamma områden som är mera specifikt betydelsefulla för flickor och kvinnor, såsom hormonella faktorer, socialisering, moderskap, symptom i olika åldrar, samsjuklighet och behandling. En annan fråga var om ADHD var en ”säker” (valid) diagnos för flickor eller om man skulle ha andra eller färre kriterier och hur väl de diagnostiska instrumenten uppfångade flickors symptom.

Även om färre flickor hade ADHD än pojkar visade populationsstudier att flickor inte var en försumbar grupp och i sammanfattningen från konferensen betonades det att ADHD hos flickor innebar en betydande allmän hälsorisk. Orsaken till den allvarliga formuleringen var att ADHD sågs som ett tillstånd som kvarstod upp i vuxenlivet. På denna konferens var det första gången som det vetenskapligt manifesterades att flickor i den omfattande ADHD-forskningen så gott som helt hade utelämnats. Detta trots att ADHD var en av de mest studerade barn-och ungdomspsykiatriska diagnoserna. En annan viktig fråga under konferensen var hur man skulle förklara den ojämna könskvoten vid ADHD.
Efter denna konferens växte forskningen om ADHD hos flickor. År 1997 publicerades den första meta-analysen om könsskillnader och ADHD (M. Gaub & C. Carlson). I artikeln sammanfattades 16 studier och resultaten visade att flickor med ADHD inte var igenkända av lärarna, att de upplevde mer utstötning av kamrater och uppvisade mindre utagerande beteende än pojkar med ADHD. Det var också tydligt att flickor med ADHD som sökte vård hade större svårigheter jämfört med pojkar. Två år senare publicerades den hittills kanske viktigaste studien om flickor med ADHD av J. Biederman. Han jämförde 144 flickor med ADHD som sökt vård med samma antal flickor utan ADHD och med en lika stor grupp pojkar med och utan ADHD. Biederman kunde visa att det inte förelåg någon skillnad mellan flickors och pojkars ADHD-symptom och att deras funktionsnedsättning var lika omfattande. Strax därefter utkom boken, ”Understanding girls with ADHD” av K. Nadeau, E. Littman, P. Quinn, Boken översattes och utkom i Sverige 2002.

I Sverige togs flickor med DAMP (Deficit in Attention, Motor control and Perception)/ADHD upp separat för första gången på en konferens i Göteborg 1998. Året därefter startades ”Flickprojektet” av Svenny Kopp och Christopher Gillberg vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri (nuvarande Gillbergcentrum) i Göteborg (där flickor med ADHD hade studerats sedan 1970-talets mitt, om också inte i samma omfattning som pojkar). Etthundra 3-18 år gamla flickor, som sökt klinik för koncentrationssvårigheter och/eller sociala interaktionsproblem undersöktes multiprofessionellt. Flickprojektet finansierades av Allmänna Arvsfonden och ledde till ett kunskapslyft och ett uppvaknande om behovet av att fokusera specifikt på flickor med ADHD och autism och resulterade i en avhandling om Girls with Attention and/or Social Deficits (S. Kopp 2010). Flickorna i Flickprojektet har nu följts upp i vuxen ålder och publikationer från denna studie är att vänta under de närmaste åren.

svenny koppBlogginlägg av Svenny Kopp

Bild: Josefin Bergenholtz

 

Share...Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPrint this page

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *