Om du var i mina kläder

A man walking in someone elses shoes along wooden path

Bild: Pemaphoto/Shutterstock.com

Det största problemet för personer med autism sägs ofta vara deras oförmåga att sätta sig in i andra människors situation.

Fast vänta lite… samtidigt är väl neurotypiska personer väldigt dåliga på att sätta sig in i autistiska individers situation?

Jag har en vän med autism som nyligen berättade något väldigt upprörande för mig. Hon skulle remitteras för ett läkarbesök och bad då personen som skötte ärendet att boka en tid på ett mindre sjukhus, för att slippa samma bombardemang av sinnesintryck som ett stort sjukhus brukar innebära. Hon fick då svaret: ”Ja, självklart! Jag förstår precis, även vi normala människor kan tycka att såna ställen känns överväldigande”. Min vän trodde knappt hon hörde rätt. Fortfarande förbluffad lyckades hon så småningom få fram: ”Menar du för icke-autistiska människor?”. ”Ja just det, precis”, blev svaret.

Så här bemöttes alltså en patient av någon som arbetar inom vården. Hur tondöv får man egentligen lov att vara? Insåg den här kvinnan vad hon sa och hur mycket det skulle påverka den hon pratade med? Antog hon bara att min vän var avvikande? Och kan man då verkligen påstå att hon försökt sätta sig in i hennes situation?

Ett par dagar efter det träffade jag en annan autistisk kvinna i femtioårsåldern. Hon råkar även lida av allvarliga fysiska åkommor och har försökt söka hjälp för dessa, men eftersom hon har en psykiatrisk diagnos antar läkarna på kliniken genast att hon har en psykosomatisk sjukdom. Därför avfärdas dessvärre hennes fysiska besvär, trots att de i allra högsta grad är verkliga.

Det här är ännu ett exempel där man kan fråga sig vem det egentligen är som har svårt att förstå vem. Ironiskt nog visar läkarna och sjuksköterskorna ingen empati för personen som påstås ha empatiproblem.

För nästan 20 år sedan publicerades en artikel där man påstod att autistiska individer uppfattar ansikten som föremål, sammanfattat i det här anmärkningsvärda påståendet: ”(…) dessa resultat antyder att den perceptuella bearbetningen av ansikten hos personer med autismspektrumtillstånd påminner om den perceptuella bearbetningen av föremål hos personer utan sociala funktionsnedsättningar”. Senare forskning bevisade förstås att detta inte stämmer; när blicken kontrollerades fann man att aktiveringen var minst lika hög hos autistiska individer som hos neurotypiska personer, och att dessa resultat antagligen speglade respektive grupps tendenser att avvika med blicken. Ändå visade det här ett oroväckande tankemönster.

Nej, autistiska personer saknar inte känslor och ska inte behandlas som immuna mot vad vi än kan tänkas säga om dem. Tvärtom är många extremt känsliga och mår hemskt dåligt av att inte känna sig förstådda, något som bara blir ännu värre om den oförstående personen arbetar inom området och egentligen verkligen borde veta bättre. Vi måste alla bli bättre på att leva oss in i hur tillvaron är för personer med autism.

Nouchine HadjikhaniBlogginlägg av Nouchine Hadjikhani

Bild: Russ Gerard

 

Share...Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPrint this page

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *