Att diagnostisera intellektuell funktionsnedsättning

Bild: Photographee.eu/Shutterstock.com

Diagnosen intellektuell funktionsnedsättning (IF) är en viktig diagnos. Den berättigar till lagstadgad hjälp och stöd enligt LSS samt rättigheten att ansöka till och därmed att tillgodogöra sig särskolans läroplan. Att få diagnosen IF väcker ofta känslor av sorg hos den berörda och dess familj, oavsett om symtom på inlärningsproblem redan tidigare identifierats och accepterats. Diagnosen sätter en begränsning i vissa framtidsmöjligheter, i synnerhet de av akademisk art, och påtalar behovet av stöd, allra tydligast under uppväxten men troligtvis något stöd eller anpassning även i vuxenlivet.

För att ställa diagnosen IF krävs en läkarbedömning och en psykologbedömning, allt för att säkerställa att inlärningssvårigheterna inte har andra bakomliggande orsaker och/eller för att identifiera andra samtidiga svårigheter/tillstånd. En avgörande faktor för diagnosen IF är psykologens utredning som innehåller en bedömning av patientens kognitiva funktioner (via test) och en bedömning om dessa funktioner är i samklang med patientens adaptiva funktion (vardagliga fungerande och stödbehov). Underlaget för bedömning av patientens adaptiva funktion inhämtas från bl.a. familj och skola. Enbart testresultat utgör alltså aldrig tillräcklig grund för diagnosen utan all insamlad information måste vägas samman. Vid osäkerhet rekommenderas ofta en uppföljande utredning efter ett år. 

Diagnosen IF ställs alltså inom sjukvården och kommuniceras sedan ofta till andra verksamheter i samhället såsom LSS, habilitering, skola för att den berörda ska få tillgång till det stöd som denna diagnos berättigar. Ibland händer det dock att den satta diagnosen inte ”accepteras” av den mottagande verksamheten även om det sammantagna helskalevärdet bekräftar diagnosen, oftast för att det finns en ojämnhet i testprofilen. Att resultatet visar att den undersökta individen inom en funktion presterar utanför gränsen till IF-”området”. Olika ställningstaganden mellan sjukvården och andra aktörer i samhället kan då skapa en ökad börda för dem som berörs.

Att ställa diagnosen IF kan, förutom den känslomässiga laddning som diagnosen eventuellt kan innebära, för den oinvigda te sig okomplicerad. Att från ett kognitivt tests resultat dra slutsatsen att diagnosen IF föreligger är väl enkelt? I många fall så är detta ställningstagande inte så svårt men det finns fall som inte är solklara. Det gäller patienter som har en ojämn begåvning, som kanske har en verbal funktion som tydligt bekräftar diagnosen IF medan den icke-språkliga visuo-spatiala funktionen ligger på en något högre nivå och inte inom området för diagnosen. Hur tänker man då?

Wechslerskalorna, som är det kognitiva test om oftast används vid utredning av IF, består av deltest som grupperas i index baserat på de kognitiva funktioner som de avser att pröva, t.ex. verbal funktion, arbetsminne etc. Det är viktigt att uppmärksamma att utvecklingen inom Wechslerskalorna under senare år, med fler index men med färre deltest i varje index, innebär en större statistisk osäkerhet. Vidare har studier har visat att det totala helskalevärdet (i vilken deltest från samtliga index ingår, engelska Full Scale IQ/FSIQ) är stabilare över tid (s.k. test-retest-reliabilitet, Watkins & Smith 2013) och att sambandet mellan helskalevärdet och skolprestationer är större än sambandet mellan indexvärden och skolprestationer (Watkins et al 2007; Freberg et al 2008).

Helskalevärdet är också det Wechslermått som bäst återspeglar den generella intelligensen. Dombrowski et al (2018) sammanfattar från deras studie av den senaste versionen av Wechslerskalorna (WISC-V) att “Överlag bör tyngdpunkten vid tolkning av WISC-V ligga på FSIQ; endast i andra hand bör man ta hänsyn till de fyra indexvärdena för åldrarna 6–14 och de fem indexvärdena för åldrarna 15–16”.  Betydelsen av helskalevärdet framför indexvärden betonas även i andra studier (Canivez et al 2019).

Utöver testets beskaffenhet har studier visat att Wechslerskalornas index ofta är på en ojämn nivå, i synnerhet hos individer med misstänkt IF. Vid IF är det till exempel vanligt förekommande att snabbhetsindexet, som bl.a. mäter bearbetningshastighet, oftast är på en högre nivå än övriga index i denna grupp (Bergeron & Floyd 2013).

I bedömning av den kognitiva profilen vid ställningstagande till IF bör det resultat som avviker från det övriga, t.ex. om ett deltest sticker ut som enskild företeelse och påverkar indexresultatet, sättas in i ett större sammanhang. Har den funktion som det specifika deltestet avser mäta någon betydelse i vardagen och bidrar denna högre prestation till att individens övriga svårigheter minskar?

För oss psykologer är ställningstagandet till IF inget som sker lättvindigt. Inför att ställa diagnosen IF försöker vi att få en så samlad bild som möjligt av barnets styrkor och svagheter. Det är viktigt för oss som utreder och verksamheter som får våra utredningar att vara insatta i våra tests egenskaper som ligger till grund för IF-diagnosen så att diagnosen blir rätt.

Referenser

Bergeron R, Floyd RG (2013)

Dombrowski S, Canivez G L, Watkins M W (2018)

Canivez G L, Watkins M W, McGill R J (2019)

Freberg, Vandiver, Watkins, & Canivez (2008)

Watkins, Glutting, & Lei (2007)

Watkins MW, Smith LG (2013).

Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.

Share...Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterPrint this page

9 svar på ”Att diagnostisera intellektuell funktionsnedsättning”

  1. Med erfarenhet från barnhabilitering, barnpsykiatri, skolhälsovård och (aktuell) barnhälsovård tänker jag att läkarrollen är mera mångfacetterad. Som skolläkare möter man de elever som diagnosticerats med lindrig IF efter sex års ålder, och har ofta både en tjänstemanna- och en läkarroll (remiss till barnläkare för utredning avseende ev bakomliggande medicinsk orsak). Inom barnpsykiatrin ses ofta mera uttalade symptom och funktionsnedsättningar hos individer med IF (och svag begåvning), och färre behandlingsmetoder blir tillgängliga. På en barnhabilitering blir inte sällan läkarutlåtanden – för vårdbidrag m m – den läkaråtgärd som prioriteras högst i tidböckerna. På en barnavårdscentral kan jag – t ex vid Teambesök 3 år – bli den som ska försöka motivera förälder till att medge remittering till psykolog. Däremot anser jag inte mig ha någon roll i själva diagnosproceduren vid IF. Det enda jag ev behärskar bättre än testande psykolog är hur diagnosen registreras i ICD-11. Vid enstaka tillfällen har jag kännedom om hörsel- och synnedsättningar – eller pågående medicinering – som kan påverka testresultaten.

  2. Där vi bor, så ligger det helt och hållet på skolhälsovården att utreda IF. Det är något som skaver med det….

  3. Bäste Gillberg!
    Behöver veta om IF= itellektuell funktionsnedsättning är en ny benämning för utvecklingstörnigsstörning?
    Jobbat i 38 år inom branschen, men det är första gången jag SER denna förkortning och benämning.
    Det inkluderar väl inte personer med NPF diagnoser, eller?
    Vänligen Anita Anic som är mentor för en kurs på Valla folkhögskola i Linköping. Tack, på förhand för svar.

  4. Om en person som gått igenom hela sin ungdom och socialt är
    lite ”blyg”, okoncentrerad och har svårt med nya kontakter men ändå är precis som alla andra, och om personen klarat sig igenom en vanlig grundskola och nästan hela gymnasiet, samt läst in två gymnasienämnden på en termin och till och med pluggat en utbildning på folkhögskolan går till en psykolog för att få hjälp att ställa misstänkt ADD-diagnos och får en lindrig IF plus ADD känns konstigt. Ändå har det hänt oss. Hur gör man om man som person som fått diagnosen samt förälder till personen inte alls känner igen just den diagnosen? När vi ifrågasatte redan vid återgivningen var det ingen som erbjöd uppföljning efter ett år. Istället låste vi journalen och lät det bero.
    Nu har det gått fem år och det enda vi velat söka hjälp med är ADHDmedicin, som funkat bra. Second opinion hur funkar det? Var vänder man sig?

  5. Hej, intressant inlägg. Så glad att denna sida finns!

    Jag har en fundering, som sällan lyfts (åtminstone har inte jag stött på detta) ang att ha ”if” på de olika delarna men sticka iväg ngt högre i det verbala. Hur ska detta tolkas? Oftast nämns det omvända. Det gäller vår fina, känsliga, roliga (o krävande) kille som blir 6 år i mars. Han har sammantaget 74, och uppfyller de adaptiva bitarna för if. Vi, jag o min man, tycker väl om vi ska vara ärliga, att han passar in i både det ena o andra ang npf-diagnoser. Han har i dagsläget autism men t.ex. dcd, adhd/odd, ocd känns träffande. Även en lindrig if känns rimlig, kanske. Frågan känns aktuell inte minst iom kommande skolgång. Vi tror inte att en standardklass är ngt för honom, alldeles för många intryck och för höga ”krav” = misslyckanden. Hur kan vi tänka?! Tips o idéer?

    1. Hej Linda!
      Så klokt tänkt av er föräldrar! I mitt arbete som psykolog inom psykiatrin träffar jag många vuxna individer med just den ”testprofilen”, dvs deras språkliga förmågor ligger betydligt högre än övrigt. Det har då lett till att de av omgivningen har missbedömts ha en betydligt högre funktionsnivå än vad som visar sig vara fallet, och följaktligen utsatts för överkrav och för höga förväntningar från omgivningen. Det i sin tur leder till ständiga misslyckanden, dålig självkänsla osv. Språklig funktion består ju också av många olika förmågor, varav vissa egentligen mest avspeglar förmågan att härma, lära in ”att”, och där språket inte hjälper individen i att tolka sin omvärld speciellt mycket. Så bra att ni är observanta på detta tidigt och det är också viktigt att upplysa skolpersonal och andra som ska stötta ert barn framöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *